...av min förkylning! Den sitter bara i halsen och så nyser jag, precis som om den inte bryter ut ordentligt. Vågar inte träna när jag har ont i halsen eftersom fitnessfighten börjar 1 april, vill inte vara sämre tills dess. Det hade varit så mycket enklare om jag var riktigt förkyld och inte bara såhär lite mesigt, har egentligen orken till att träna. Förra veckan blev det inte mer än två pass eftersom jag hade långa dagar på jobbet plus åkte till Karlstad lörd-sönd. Det har inte blivit träning denna veckan heller pga halsen, ångest deluxe! Så fort jag inte tränar på några dagar så känns det som jag har tappat allt. Någon mer som känner så? 

Ligger just nu i soffan och frossar i rostade majskorn, säkert inte nyttigt men med all säkerhet nyttigare än djungelvrål som jag är sugen på. Har för första gången sen jag började träna blivit sugen på smågodis och då tycker jag inte ens om det speciellt mycket. Man äter bara för mycket tills man mår illa och får ångest, varför ens äta då liksom? Konstigt att jag fått sug efter det nu? Kanske har något att göra med mina p-piller som jag börjat med nu? När jag får onyttighetssug brukar jag hinka i mig vatten, hur gör ni? Står ni emot eller låter suget vinna över er? Får nästan lite abstinens. 

 

Idag hämtade jag ut mitt paket från fitnessguru, en väldigt rosa shaker och fettförbränningskapslar. Har aldrig testat något sånt för att öka förbränningen men nu börjar jag känna mig lite smått desperat. Lår, rumpa och nedre rygg svarar så jäkla segt på träningen och kapslarna är vätskedrivande för att motverka vätskeansamling kring dessa områden. Bara att hoppas på det bästa. Dessutom är de prestationsförhöjande vilket jag kände av idag, 70 minuter morgoncardio kändes nästan som 30 minuter och jag svettades som en gris. Heja heja! Däremot innehåller kapslarna koffein, jag tänkte inte på det när jag efter träningen drack kaffe, satan så illa jag mådde. Jag klarar inte alls av lika mycket koffein längre, kunde dricka hur mycket som helst innan och nu blir det bara en kopp om dagen. Min kropp har nog helt och hållet gjort slut med kaffe. Kanske dags att köpa koffeinfritt kaffe? 

 

Har ni någonsin testat att byta ut ord i meningar för att de skall få en annan mening? Ibland gör jag så för att få någonting gjort. Jag ogillar måsten, att jag måste göra något, får magkatarr av att bara tänka på det ordet. Det får en sån negativ klang och det blir istället att jag skiter i det. Jag brukar istället tänka att jag vill göra något, eller behöver göra det. Som t.ex. "Jag behöver diska.", och för att göra det ännu bättre kan jag tänka "Jag behöver (eller vill) diska för att det är så skönt efteråt när allt är rent.". Visst låter det bättre än "Jag måste diska."? För mig fungerar det för att ändra inställning till jobbiga moment. Det är lite som citatet som jag la in på bilden här ovanför, jag har, förr, vart osäker i nya situationer, gillar inte att slänga mig in i saker som jag inte riktigt har koll på. Vad skall jag vara rädd för, egentligen? Vad är det värsta som kan hända? Genom att ändra mitt sätt att tänka så blir jag lugnare och duktigare på att slänga mig in i något. Visst, vissa situationer kräver ändå att man tänker efter en eller två gånger, men ofta är det bara att göra det. Just do it!

Ibland när man lever i en liten skyddad bubbla och läser om tragedier, som t.ex. gårdagens när nästan ett helt hockeylag försvann. Poff, borta, kommer aldrig mer igen. Så blir man påmind om hur skört livet är, hur snabbt det kan förändras, hur arg man kan bli, hur ledsen man kan bli och det går inte att göra något åt det. För på bara en kort sekund kan liv släckas och det är så onödigt, fruktansvärt onödigt. För bara några dagar sen satt jag och kollade på Stefan Livs bröllopsbilder i en fotoblogg och nu finns han inte mer, borta från sin fru och sina barn. Och många andra har ryckts ifrån sina familjer som står kvar och kan inget göra, mer än att känna ilska, sorg, förtvivlan och alla andra känslor som kommer med tragedier. Det är inte rättvist. Förbannadejävlaorättvisa. Det kan fan inte finnas någon mening med att ett plan skall störta och så många skall mista livet? Pissigt är det.

Jag har funderat lite över min ålder, jag fyllde ju 24 år nu i Januari och nästa Januari så fyller jag 25 år. Herregud - 25 år?! Är jag så gammal? Jag känner mig fortfarande som en 18-åring, i vissa fall. Ett vuxet barn som ibland bara är jättevuxen. Hur går det ihop? Kanske är som Lisa i Bullerbyn säger, att det kanske är då man är alldeles lagom gammal? Jag kör på det och kommer att tänka hela livet ut att jag är precis lagom gammal.

Hur känner Ni andra angående Er ålder? Äldre, yngre eller lagom?

Jag är en sådan person som stressar upp mig lite lätt i vissa situationer, medan jag i andra situationer är lugn och tar allt med en klackspark. Men ofta blir jag stressad inombords, får magkatarr och blir irriterad, det är mest i situationer som rör skolan, vid tentatider t.ex. Jag har under detta året försökt hantera stressen och försöka hitta sådant som gör mig lugn. Det kan vara:

1) Träna, är lugn efteråt

2) Skriva av mig i t.ex. bloggen

3) Power nap, blir som en nystart på dagen

4) Ändra tänket

Med att ändra tänket, så menar jag att om något känns jobbigt så tänker jag om. Istället för "jag måste göra detta..." så tänker jag istället "jag vill göra detta därför att...". Förstår ni hur jag menar? Man kan styra så mycket och lura sig själv genom att tänka såhär. Försök! Det är ett hett tips! Mindpower!

Hur gör ni vid stressade situationer? Tar gärna emot tips! Kan behövas inför mitt sista år på universitetet, C-uppsats och annat som väntas.

Jag har funderat lite över en sak, det är så himla många i min vänskapskrets som har barn. Innan var jag väldigt säker på att jag ville ha barn, men jag vet ärligt inte längre hur jag känner för det? Måste man skaffa barn? När man säger till någon (för att se reaktionen) att man inte vill ha barn, så kan folk bli sura. Precis som att det är en självklarhet att man skall skaffa barn. Men ingen ifrågasätter när man säger att man vill ha barn. Hur vet man att man är redo för barn? Blir man ens redo? Man har ju absolut ingen aning om vad det är för en liten knodd som tittar ut. Är man redo för just det barnet? Jag menar, barn kan jag ta hand om, det är jag duktig på. Men ingen vet vad för barn man får. Kanske får ett barn som är sjukt, har en utvecklingsstörning osv.

Det kanske är så enkelt att det handlar om att jag är i ett skede i livet där det inte passar att skaffa barn (ja, dels för att jag är singel, hehe), är student och har inget fast jobb. Fast jobb och bra bostad är ett måste innan jag ens tänker på att skaffa barn. För att leva lika fattigt som jag gör nu, med barn... no fucking way! Men vem vet, en dag kanske det känns rätt. Sen en sak till som jag har tänkt på, jag kan mycket väl nöja mig med ett barn, rent egoistiskt. Men man har ju hört att ensambarn gärna hade önskat sig ett syskon, för att ha någon att dela minnen med när de blir äldre. Men jag vet inte... skall man behöva tänka på det med?

Fram tills det blir aktuellt med barn, om det blir aktuellt, så är jag nöjd och glad med att passa kompisars barn. Men OM jag fick välja, så skulle jag välja att kidnappa Lovisa på heltid. Världens grymmaste unge. Och hennes storasyster skulle isåfall vara Alva. Får man göra så? Kidnappa barn. :P

Bara lite flummiga funderingar från en fundersam och flummig Mikka ;)

Kopierar min status från Facebook. Orkar liksom inte tänka mer.

Har ni någonsin varit utsatta för avundsjuka? Hur vet man att folk är avundsjuka och vad innebär den s.k svenska avundsjukan? Det sista så har avundsjuka vart hot topic bland mig och mina vänner, jag har även läst om det i bloggvärlden. Det har varit allt från att folk slängt ut sig elaka saker om personer eller ifrågasatt hur en viss person har råd att leva som den gör.

Visst är det lustigt att folk så väldigt gärna vill lägga sig i hur folk lever? Ta ett exempel som min vän Sofia tog upp, vi lever ett gott liv, vi roar oss, vi unnar oss och vi mår bra. Det ger folk flera anledningar till att vara avundsjuka Men varför skall man vara avundsjuk? Jag är inte avundsjuk på Sofia och hon är inte avundsjuk på mig, vi unnar varandra den lyckan. Tänk om alla kunde tänka sig? Det är inte så att vi sitter hemma och väntar på att allt skall komma till oss, vi ger oss ut och tar för oss av vad livet har att erbjuda. Vilket de flesta av mina vänner gör och de flesta säger sig ha varit utsatta för avundsjuka.

Jag vet inte om jag personligen har varit utsatt för det, men för ca ett år sen var det ett några tjejer i skolan som dummade sig. Varför? Jag har ingen aning. Är det för att jag har ett bra liv, för att jag är ambitiös, för att jag är ödmjuk eller för att jag har det bra rent materiellt? Är det för att dessa tjejer behöver hävda sig för att själva framstå som "lyckade"? Jag blir inte klok! Jag bryr mig inte nämnvärt om det, vad folk tycker och tänker är jag inte intresserad av, så länge jag vet vart jag står i livet och att jag lever det fullt ut. Jag önskar bara att alla kunde göra det och som sagt, framförallt unna varandra att må bra och vara lyckliga!

Avundsjuka är något som jag aldrig riktigt kommer att förstå mig på.

• Endast skriver med centrerad text (svinjobbigt att läsa!!)
• Särskrivningar, felstavningar (inte för att jag alltid stavar rätt, men en del borde verkligen använda rättstavningsprogram), endast löpande text (inga stycken)
• Bara text - inga bilder
• Ingen bild på sig själv, alltid kul att få ansikte på den som skriver (de "personliga" bloggar utan bild på sig själv besöker jag aldrig igen)
• Massa reklam (slöar ner sidan, ser stökigt ut, jobbigt att fokusera på text)
• Skriver samma sak om och om igen
• Säger A men inte B (what's the point, få mer kommentarer från nyfikna läsare?!)
• Publicerar endast bilder som inte är ens egna (från t.ex. we♥it, flickr, red.anm.)
• Fjäsk, oändligt med fjäsk (finns det något värre än fjäsk?)

Just nu i skolan så läser jag en mattekurs, som vi måste ha med oss i lärarutbildningen, och den gör mig extremt frustrerad! Inte av den anledning att jag tycker det är svårt utan det får mig att inse hur kasst det är att jag inte fick hjälp med mina matematiksvårigheter redan i lågstadiet eller mellanstadiet. Jag minns att jag och mina föräldrar bad om det, men jag fick ingen hjälp. Förstår man inte och inte heller lär sig så slutar man att bry sig. På högstadiet fick jag till slut gå med några andra i klassen till en speciallärare, men jag kan inte minnas att jag lärt mig något därifrån. Minns att vi spelade kort och pratade bort tiden. På gymnasiet minns jag inte när jag fick hjälpen, men jag tror det var sista terminen för att få godkänt i matte A. Den läraren var bra, men skadan var ju redan gjord, jag lärde mig matten utantill och fick godkänt. Men inte fan fastnade något, jag hade ju inga grunder att stå på. Nu sitter jag här, frustrerad och orolig över hur sjutton mattetentan skall gå på måndag. Jag förstår ju verkligen ingenting, även om jag lärt mig vad ordet algoritm betyder. Vafan skall jag kunna det för?!

Dessutom har jag en känsla av att jag inte är ensam om denna erfarenheten. Fy för lärare och skolor som inte fångar upp och hjälper elever som behöver det. En sådan lärare kommer jag aldrig att bli!! Tro mig...

Igår satt jag och kikade på google maps, enligt den sidan så skall det ta 31 dagar att gå till England från mig. Så jag och min kusin inledde en liten diskussion hur man skall ta sig dit lättast, om man inte vill gå (eller ta färjan), vi kom fram till att vi kan hämta lilla ekan från stugan i Gårdsjö (Värmland) och åka över havet. Vi diskuterade även vilken väg som var lättast, valet föll för vägen som ni ser här ovan. Dock insåg jag nyligen att målet visst blev Skottland och inte England. Jaja.. jag ler, spelar dum och låtsas att det är England, fördelen med att vara blond.

Vet ni vad jag stör mig på? Att när man läser bloggar så glömmer man nästan av vems blogg man är inne på för att alla, alla, alla ser likadana ut! Jag blandar ihop hur många som helst, får varenda gång kolla två gånger extra för att veta vems jag läser. Är det så illa att nästan alla har samma smak och stil? Guuu va tråkigt.

Jag stör mig också på folk som hela tiden skall göra exakt samma sak som en själv, även på folk som alltid tar det säkra för det osäkra. Folk som inte slänger sig in i nya saker, som inte vågar göra något utan att ha folk vid sin sida som de alltid har haft där. God dammit, ut i världen, lär känna nytt folk men framförallt lär känna Dig själv!

Något jag stör mig mer på är folk på Facebook som uppdaterar sina statusar med typ "ååh, va jag älskar dig min underbara pojk/flickvän, fästman/fästmö" eller klassikern "min lilla prins/prinsessa börjar bli stor och kan nu säga mamma" (fast i själva verket så kan inte barnet det för den är alldeles för liten, utan har bara ljudat fram något som låter som mamma. Det är därför som det heter mamma/pappa, för det ligger så naturligt i barnets mun).

Folk fattar att ni älskar era respektive och era barn, varför måste ni skriva om det på Facebook? Säg det till dem istället. Ingen orkar läsa om barnspyor och att ni skall mysa med er älskade fästman, helt ointressant för alla utom er själva. Jag har valt "dölj" på folk som uppdaterar sina statusar med sådant, för sådana skriver om det varenda jä*la gång. En gång av 10 räcker, för visa uppskattning är bra, väldigt bra... men att skriva om enbart det är inte uppskattning, det är tjötigt.

Jag är inte bitter, bara trött på folk som inte är sina egna, som inte gör saker för sin skull. Lev genom er själva och inte genom andra. Ett tips från coachen ;)

Man kan av genomsnittsreaktionerna dela upp killarna i två kategorier, ungefär såhär kan det se ut eller låta:

Kategori 2: Åh, skall du bli lärare?! En sådan med sexiga glasögon, tajt kjol och pekpinne?

Vid några tillfällen har jag nämnt att jag gärna skulle vilja utbilda mig/jobba med reklam, foto... media helt enkelt. Även här kan man ta genomsnittsreaktionerna och dela upp killarna i två kategorier.

Kategori 1: Oj, va bra, då kommer du utvecklas mycket och förmodligen tjäna bra!

Kategori 2: Åh, skall du springa runt på möten i sexiga glasögon, tajt kjol och bita dig i läppen? Ha eget kontor?

Haha, förlåt om jag generaliserar väldigt mycket nu, men det är faktiskt sant. Det är ungefär de här reaktionerna som jag får av killar, både på nätet och i verkliga livet. Va skall man dra för slutsatser av detta? Jag tror jag lämnar min väldigt vetenskapliga avhandling som den är, ni får dra egna slutsatser. Jag skall fortsätta att fnissa åt det.

Jag har insett att jag många gånger är för snäll, för snäll för mitt eget bästa, jag har en förmåga att alltid sätta mig själv i andra hand. Det beror endast på att jag alltid bryr mig om hur andra mår och att andra skall ha det bra. Det är sådan jag är som vän, men när folk på något vis sviker mig, utnyttjar mig eller behandlar mig (eller andra i min närhet) illa så kapar jag oftast direkt. Jag har slutat att ge folk mer än en chans till mitt förtroende, antingen så vårdar man en vänskap eller inte och gör man inte det så mår man oftast väldigt dåligt själv, i grund och botten.

Det finns en del människor som mår så dåligt att de inför andra kan ljuga och spela en roll för att få med personer och trycka ner andra, de får oftast med personer som själva mår dåligt och/eller har dåligt självförtroende. Först försöker de få personers medlidande, finna ömma punkter, scanna läget för att hitta personer de kan ta över, sedan väljer de ut personer som de kan ta över och vilka han/hon kan putta bort från gruppen. Ett hemskt beteende och är man inte en människokännare eller har dåligt självförtroende så är det svårt att genomskåda dessa personer.

Jag vet inte vem jag skall tycka mest synd om, personen som manipulerar eller den som blir manipulerad? Jag vet bara att det är jobbigt att stå bredvid när människor, som är väldigt snälla och goa, blir manipulerade av sådana personer.

Det finns alltid en anledning till varför en del människor inte kommer finnas i min framtid.