Jag är ett typiskt småsyskon.

Småsyskon: Är de som bryter mot traditioner, rebelliska, tar mer risker, konstnärliga.

Hittade en artikel för ett tag sen av Elisabeth Schönbeck, om syskonrelationer. Där beskrev hon roller som man får beroende på vilken rang man har som syskon, jag är lillasyster och har en storebror. Jag känner igen mig som sjuttan och även min bror. Det är lite läskigt.

Jag har alltid haft behov av att testa nya saker, tänja på gränser och göra tvärtom. Enda sen jag var liten har jag varit bestämd och aldrig rädd för att säga vad jag tycker och tänker. Nu kan jag däremot tänka först och tala sen, förr var jag lite väl snabb med mina åsikter, vilket kan ha skadat mer än vad det har gjort nytta.

Redan på dagis fick fröknarna smaka på min bestämdhet och jag har fått höra i efterhand att det var många samtal mellan mina föräldrar och personal. Mina föräldrar berättade om ett tillfälle när det var kalas på dagis och det var något som inte passade Fröken Mikka, då stod jag i hallen och var förbannad, skulle inte alls vara med. Ute på gården på dagis var det jag som alltid var skitigast, klättrade i träd och härjade, medans de flesta andra flickor gungade eller gjorde sandkakor. Jag har alltid trivts bäst med att umgås med killar och kommer bäst överens med dem, visst har jag goa tjejkompisar med men jag kommer alltid närmare killar. Kanske för att jag är rak och ärlig? Inte någon som smusslar bakom ryggen eller snackar skit. Medan de flesta tjejer på högstadiet försökte få bekräftelse och gjorde allt för att få umgås med de "populära" har jag alltid valt egna vägar och skitit i vad folk egentligen tyckt. Jag har egentligen aldrig varit otrygg i mig själv, även om jag kanske kan anses som blyg men det beror på att jag vid vissa tillfällen är en observatör.

Att jag är observatör är något som har kommit på senare år, vilket försvinner mer och mer. Jag tror det beror på händelser och dispyter som jag haft med lärare i tonåren. Ett exempel är när jag gjorde mitt projektarbete sista året på gymnasiet och vad jag än gjorde så blev min handledare aldrig nöjd. Jag gjorde allt som hon bad och allt hon pekade på gjorde jag om och det var aldrig bra nog. Det sänkte mitt självförtroende till nästan botten, vilket jag aldrig hade erkänt då, för när man är som mig vill man gärna prestera hela tiden och göra sitt bästa. Det är sådan jag är, petnoga och ser detaljer. Men jag vågade säga ifrån, det tog emot men jag gjorde det och nu har den händelsen gjort mig starkare och jag tar ingen skit. Konstruktiv kritik tar jag, för det hjälper mig, men skit, nej tack, det klarar man sig utan och det skall man inte behöva ta.

Enda sen jag var liten har jag dessutom varit väldigt pysslig, på dagis kunde jag plocka fram kritor och papper för att sitta och måla i timmar. Samma sak hemma, det har nog varit min trygga punkt i livet och tidigt har jag sett detaljer. På högstadiet när min familj fick den första digitalkameran la jag beslag på den ganska snabbt och började fota och helt naturligt så föll det på plats. Jag såg vilken vinkel jag skulle ta bilden ifrån, hur nära jag behöver gå och vart fokus skulle vara. Så att jag skulle söka in på medieprogrammet på gymnasiet var självklart för mig, där valde jag att inrikta mig på grafisk design och foto. Mina tre år på gymnasiet är de år som jag saknar mest!

Den rebelliska sidan av mig är väl den som mina föräldrar kanske uppskattar minst, antar jag?! Men nu är dem väl rätt vana, mormor var dock inte lika överlycklig när jag vågade visa min första tatuering. Fast hon har väl vant sig med ;) Tatueringar och kroppskonst överlag har jag intresserat mig av enda sen jag var liten, min första kontakt med tatueringar (som jag minns) var på dagis och en praktikant hade en ros på armen och sen dess har jag vetat att jag skall tatuera mig. Däremot har jag valt att vara försiktig med piercingar, har i naveln och ett hål i vardera öra. Men funderar på en tragus, diskret och snygg, även töjningar gillar jag. Man kan ju töja 10mm och sen om man ångrar sig låta de växa igen, är lite nyfiken!

För er som inte vet så använder jag ju mig ofta av namnet Rebelle, som även min hemsida heter (som just nu ligger på is och är till hundarna). Just för att det passar så bra in på mig, jag är den rebelliska flickan, ReBelle. Funderar på att lägga ner hemsidan och ta namnet till bloggen istället.

Detta blev ett långt inlägg, orkar ni läsa så skall ni ha en stor eloge! ;) Sätter dock punkt här även om jag skulle kunna fortsätta skriva om mitt liv som rebell i evigheter.

Kommentarer
PinkNation

Sv; Åhh dom är så fina! :D Men jo, ganska dyra :(


Blogg: http://pinknation.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar:


Trackback